Tears keep falling down.
Inferno
Jag testade provrida honom i slutet av November 2011 och redan då blev jag helt förälskad i honom, det enda problemet var att han var så smal så man såg revbenen på honom, med andra ord han behövde verkligen äta upp sig och han hade knappt blivit riden på ett år så han hade inga muskler. I början av December var det klart, då skulle vi hämta honom. De första två månaderna var det bara jag som tog hand om honom eftersom han fick tre hovbölder efter vart annat och han hade ingen ork till att gå lektioner. Så de första tre veckorna skrittade jag bara och började trava lite smått. Varje dag åkte jag till honom för att borsta honom, rida honom och/eller bara åka ner och mysa. Många tycker det är tråkigt att bara skritta runt, men jag hade inte ont av det alls, det var bara ren lycka att få ha honom som "min egen". Efter drygt två månader så var han redo för att börja gå lektioner igen. Men jag fortsatte ta hand om honom under helgerna under en tid. Och jag verkligen älskade det! Tillslut gick jag över till att ha honom varannan helg då det både blev för dyrt att ha honom varje helg och dessutom hade jag ingen som helst tid för det var så mycket i skolan just då. Och så har det varit nu fram tills nu i sommar. Först var det meningen jag skulle haft honom hela sommaren men sen helt plötsligt ville ägaren ha tillbaka honom då dem trodde dem skulle kunna sälja Inferno till ett högre pris än han är värd egentligen. Efter att knappt ha kunnat rida honom 10 minuter så slutade det med att han gick lektioner 3 ggr/dag(förutom på helgerna) och vi tog oss upp till att hoppa hinder på 1.10. Vi hann även med att tävla och planerade att vara med i Div III i Hoppning till våren. Men varje historia har ett slut.. och det slutade med att vi aldrig fick se varandra igen..
Kärleken till en häst är aldrig så stor som när man behöver skiljas åt. Ge en häst vad den behöver och den ger dig sitt hjärta. Inferno är min bästa vän - alltid där för att stötta mig och gör livet värt att leva. En gnäggning till svars förgyller dagen. Medans somliga föredrar choklad som tröst, föredrar jag att få vila mitt huvud mot hans sammetsmjuka hals och pussa hans lena mule. Det skulle varit vi denna sommaren, men det slutade med ett kort och ledsamt förväl istället.
Hur jag än försöker glömma så är det inte möjligt. För hur kan man glömma någon som är unik och perfekt. En vän för livet, faktiskt den bästa. Snart har det gått två månader sen vi sågs för sista gången med gråten i ögonen. Det gör fortfarande ont, och det kommer det alltid göra.
Förväl min älskade vän! Du gav mig den bästa tiden i mitt liv!
Kommentarer
